Hundklipp och nostalgitripp

När Sixten var liten hade jag stora förhoppningar om att han skulle sitta fint i en bur vid bilfärder. Det ville inte Sixten. Då införskaffade jag en särskild hundsele som fästs i säkerhetsbältet. Det ville inte Sixten heller. På nolltid bet han igenom både sin sele och säkerhetsbältet. Nytt säkerhetsbälte fick monteras och sedan gav jag upp. Nuförtiden sitter han mest bredvid mig när jag kör, men han kan ju få syn på något intressant och då far han som en vante i bilen. Det är säkert olagligt men har jag något alternativ?

Eftersom Sixten hade sin akuta klipptid idag for vi iväg till Uppsala. Motorvägar är lugnande, för där går det så fort att han inte hinner med i svängarna. Då kan det t.o.m. vara bättre att gnaga tass en stund, i stället för att titta ut genom fönstret. När han väl var avlämpad på Geijersgatan, gjorde jag en egen liten nostalgitripp i Uppsala. Först blev det naturligtvis Gustavianum. När jag var ung student (anno dazumal) var huset fortfarande hemvist för ett par institutioner, varav en var min. Därför kändes det rätt konstigt att behöva betala inträde till mina gamla lärosalar!

Trapporna i det här huset har jag nött oändliga gånger, muttrande om Vendel och Valsgärde, och skillnader i flintyxor från olika epoker. Nu var jag lat (igen!) och tog hissen högst upp till Anatomiska teatern. Därifrån är det bara en trappa ner till universitetets stolthet, det Augsburgska konstskåpet. Där spenderade jag nog en halvtimme med att titta på föremålen. Jag hittar något nytt varje gång jag är där. Det är ett underverk, och var också meningen att spegla den kända världen då, i början av 1600-talet. Förut stod det på rektors kansli och inte många fick se det.

Väl ute igen gick jag över gatan för att hälsa på några gamla kändisar, men först tittade jag på huset där göteborgarn slet sitt hår under juridikstudierna. Sedan träffade han mig och fick ännu större anledning att slita sitt hår!

Mellan Gustavianum och Oxenstiernska huset finns en annan boning nämligen domkyrkan. Med min lite morbida inställning till livet tycker jag att gravar och kyrkogårdar är bland det bättre på en sightseeingtur. Och nu ska jag visa en bild på en död man. Blunda om ni tycker det är otäckt!

Det här är Johan den III, men visst är han väl lik Kronblom på kökssoffan? Nu kan ni öppna ögonen igen!

Sedan gick jag och pratade lite med pappa hans och frågade om han inte tyckte det var jobbigt att ligga mellan två fruar. Inget svar, men han har väl pratat färdigt efter 500 år, kantänka. Men jag undrar faktiskt varför inte hela Vasafamiljen finns i samma kyrka. Erik ligger i Västerås och Karl i Strängnäs. Och stackars Karin Månsdotter ligger i Åbo! Ska man inte ha familjen samlad på ett ställe?

Hämtning av hund. Jag lämnade in en oljig och smutsig 11-åring och kunde ett par timmar senare hämta en pigg och yster ettåring. Åtminstone uppförde han sig så. Eller som Jennifer sa ”han har hållit bra.” Vadå, hållit bra. Min erfarenhet är att pudlar behåller barnasinnet hela livet! Väl hemma fann jag denna uppvaktning på trappan:

Årets skörd av vindruvor och en blomma som stod i en ytterkruka, som göteborgarn rotat fram ur trappskrubben.  Något vintillverkande blir det nog inte, men jag undrar om man kan koka sylt på bären. Vindruvssylt?

                  Nyklippt Sixten som väntar på middagen, därav låg svansföring.
                                      (obs! svart sopsäck i bakgrunden)

                                         Men för h----e, ro hit med maten!



http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Gavrilov och garderobsröjning

Ibland tycker jag att det inte finns något att blogga om fastän det naturligtvis händer saker. Eller också är jag bara lat. I fredags t.ex. åkte jag till Uppsala tillsammans med en god vän för att lyssna till världens bäste pianist, Andrei Gavrilov. Gratis pianoafton i aulan, det ni! Eftersom det var gratis var vi där i god tid, för att försäkra oss om bra platser. När vi hade suttit och väntat en stund kom jag på att det skulle vara en bra idé att hämta dynor från bilen. Bänkarna i aulan är inte världens bekvämaste (inbyggd träsmak). När jag kom tillbaka fick jag höra att Andrei precis hade passerat, på väg in. Maximal otur eftersom vi har kommunicerat via FB och jag gärna ville träffa honom IRL. Men jag får en chans till i februari, då han kommer till Gävle konserthus.


I lördags påbörjade jag någon sorts höströjning. Att ha en walk-in-closet är ju den stora drömmen för många men jag har ett walk-in- house! Visserligen bara en friggebod, men ändå. Det var så fint tänkt från början hur det skulle fungera, med vinterförvaring av växter och förvaring av kläder och annat. Så sålde vi våningen i Uppsala och helt plötsligt var friggeboden överfull av kartonger och göteborgarns kläder. Nu under sommaren har göteborgarn byggt sig en egen garderobsvägg i lillstugan (jag är stum av beundran!) så hans kläder är utflyttade, men det finns mycket annat kvar. För några år sedan tog jag hand om allt garn som hör till Hållnäsdräkten, det tog upp ett helt hörn av boden. Lördagen gick åt till att röja och kasta. Några säckar med gamla kläder blev det, men mycket blev kvar. Det man inte använder på ett år, ska man kasta sägs det. Och vilka kläder menar man då? Ska göteborgarn t.ex. kasta sin frack? Jag behåller fyra kiltar av vilka den äldsta är mer än 40 år. Provade den ikväll och den passade utmärkt. Varför ska man kasta något där modet inte har ändrats sedan medeltiden? Så har jag läst att det är inne med cape och poncho igen till hösten. Då blir jag ju jätteinne! Jag har en cape från 80-talet som är som ny. Jag anar att det här med att kasta kläder nog gäller mer modebetonade plagg. Nu har jag fem svarta plastsäckar att gå igenom. En med polotröjor, en med t-shirts, en med strumpbyxor och gud vet vad i de andra. Inget modebetonat där heller. Men jag har inte plats. Förbannelsen med att bo i ett gammalt hus är de dåliga förvaringsutrymmena. Båtsmannen, som bodde här en gång i tiden, med fru och några barn, hade väl bara ett ombyte som hängde bakom ett skynke i köket. Det är andra tider nu.

Idag gjorde jag slag i saken och ringde hembygdsföreningens ordförande och bad att få ställa ner garnet i arkivet. Inga problem, det var bara att komma. Skönt. Så nu har jag en hel hylla tom. Som jag kommer att fylla i övermorgon. Imorgon är det nämligen akututryckning med hunden. Han fick öroninflammation för ett par veckor sedan och droppar av veterinären. Det är inga problem att droppa i Sixtens öron. Han får en halv godis före, så lägger jag den andra halvan framför honom så att han kan titta på den medan jag droppar. Färdigdroppad får han den andra halvan och allt är frid och fröjd. Men kladdet! Sixten på huvudet och då har jag förhoppningsvis hunnit massera ner dropparna i örongången så att inte alltför mycket hamnar utanför. Sedan rusar uppför trappan, och vad han gör däruppe törs jag inte tänka på. Hursomhelst ser hans öron och kinder ut att vara dränkta i olja. Jag badade honom förra veckan, men eftersom jag fortfarande höll på med dropparna hade det inte stor verkan. Dessutom fick han tillbaka inflammationen som nästan hade läkt ut. Men idag ska snälla Jennifer på http://www.hundsalongeuropa.se/ ta hand om honom. Kinder ska rakas, öron ska rensas och hela hunden klippas. Göteborgarn påstår att han ser ut som en råtta när han är nyklippt. Det är inte sant! Hela proceduren tar omkring två timmar och vad jag ska hitta på vet jag inte riktigt. Funderar på att gå till Gustavianum, för köpa kläder kan jag ju inte göra…

På torsdag kan jag fortsätta kasta och röja. Fram till dess får vi hoppa över säckarna i hallen. Men vi är vana. Två ensambarn som gifter sig med varandra och inte har lärt sig det där med att plocka undan… idag är det precis 36 år sedan vi gifte oss, har vi lärt oss något under den tiden?





http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Besök på hembygdsgården av Upplandsmuseet

Museikommittén på hembygdsgården har ända sedan i våras försökt att pussla ihop en tid med Upplandsmuseet, för att de ska komma och titta på våra textilier. De förvaras inte optimalt, om man säger så. Fukt, mögel och möss är ständiga faror. Igår så var det äntligen dags. Maria Hallengren har gjort jättefint och skaffat skyltdockor som vi kan klä i gamla dräkter. Bara beröm från Upplandsmuseet där! Men vårt eget museum som är i en lada, där kan åtskilligt göras. Textilier får inte hänga från krokar, då går de sönder. Allt ska rullas på papprullar och förvaras liggande. Möjligen kan man hänga saker rakt från rullarna. Knappnålar i kläderna är no,no! Det finns rostfria knappnålar om man nu måste använda sådana. Men museet sa uppmuntrande att de hade sett mycket värre än det vi visade upp! Skönt att höra, men nu måste vi nog plocka ner det som hänger före vintern och ta nya tag till våren. Galgar ska vadderas, överdrag fixas, Svensk Museiservice hjälp! Själv tog jag ner en vadderad understubb från väggen som nu ligger i bilen och torkar. Jag har hållit på med museet i 12-13 år och under den tiden har den aldrig varit torr. Vadderingen fungerar som ett läskpapper. Det mest positiva var att  kläderna inte var malangripna. Eftersom kläderna inte förvaras i uppvärmda utrymmen fryser ev mal ihjäl på vintern. Så tyckte de naturligtvis att hela hembygdsgården var jättefin! Och det är den. Tänk om fler ville engagera sig, så skulle det bli ännu bättre!

När museifolket hade åkt, skulle Ture stänga luckorna på dansbanan eftersom han ändå var där. Jag gick fram till honom och undrade om jag kunde hjälpa till och då upptäckte vi detta:

En fladdermus som hade sökt skydd från dagsljuset bakom en lucka. Den bara hängde där upp och ner och verkade totalt ostörd av vår närvaro. Men Ture fällde tillbaka luckan och sa:"Den där får jag stänga en annan dag." Så lilla fladdermusen fick sova vidare...gulligt tycker jag!

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

90-årskalas och Rädda Barnen

Vi var på 90-årskalas i helgen. Släktingen som fyllde tyckte inte att man skulle ge några presenter. Rätt tänkt! När man fyller 90 har man nog allt man behöver. I stället placerades en Rädda Barnen-bössa ut där man kunde ge ett lämpligt bidrag. Det gladde naturligtvis mitt Rädda Barnen-hjärta! Jag hoppas trenden sprider sig. Det behöver inte vara Rädda Barnen och det behöver inte vara 90 heller. Det går lika bra med 50, 60 eller 70. För vad ska man med alla blommor, vinflaskor och pryttlar till, som man ändå inte behöver.

Titta noga på bilden! Detta är Sveriges första professor i kvinnohistoria (eller genusforskning, som det heter nu för tiden). Göteborgarns släkting, men hon är också mig mycket kär. Hon har ett osvikligt sinne för humor och är naturligtvis mycket skärpt. Ni ser att hon håller upp en bok? Professorn tyckte inte att det var tillräckligt med pengar i bössan så hon ställde till auktion på gamla böcker. Och som folk bjöd! 200:- för en sliten pocket t.ex. Även jag kammade hem en bok om drottningar. Som professorn sa: Den har ju bilder... Varje bok som bjöds ut talade hon noggrant om vad hon tyckte om den, om den var väldigt dålig, bara lite dålig eller kanske t.o.m. originell. Som auktionsförrättare använde hon sin dotter och hon kunde verkligen trissa upp priset!

                         Gunhild pratar för varan och Sissela skakar med bössan!


En liten bit därifrån, parkerad på en gräsmatta, satt en äldre herre och övervakade spektaklet. Han undrade nog vad han hade i Gnesta att göra men tog det hele med knusende ro!

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Konsert med Placido och nackarnas parad.

Onsdag 24/8 2011 kl 20.00. Hartwall Arena, Helsingfors.

Hur det än är så är det roligt med bra platser. Jag brukar vara snabb på avtryckaren när det gäller Placido, men den här gången måste jag ha hunnit före finska säkerhetstjänsten... Vi satt ungefär fem meter från scenen på tredje stolsraden. Vi var där i god tid då vår vän också skulle gå, så vi åkte i hennes bil. Hon satt på ett annat ställe i arenan (stor som Läkerol Arena ungefär). Vi satt där i godan ro och tittade på folk när det kommer in en rödhårig torggumma och satte sig på första stolsraden. Jag ber ödmjukast om ursäkt, men inte är Finlands president det mest eleganta men kan se! En söt flicka som säkerhetsvakt hade hon med sig in, resten stod väl i kulisserna. Inte för att jag vet hur det är med presidenter, men jag kan inte tänka mig att Sarkozy tex. smyger sig in utan att det uppmärksammas på minsta vis.

                                  Den nacken tar man inte fel på eller hur?

Efter ytterligare ett par minuter kom det in en ytterst stilig dam och satte sig ett par platser från presidenten. Placidos fru, Marta. Med sig hade hon ett par släktingar till, barnbarn av åldern att döma.

Man kan tycka att efter att ha haft tummen i ögat på honom i 50 år eller mer att hon inte skulle behöva följa med jämnt, men det gör hon. Därför finns det heller inte minsta skandalunge om Placido, till skillnad mot Pavarotti. Eller det kanske det finns, men har man resurser går det att rensa bort det mesta från internet. Så ska man inte glömma att hon gav upp sin egen sångarkarriär för att främja Placidos, ett offer som verkligen har betalat sig!

Att se en opera med Placido är alltid en upplevelse och nästan alltid oerhört bra. En konsert är något helt annat. Vi har hört honom med flera kommande stjärnor som ännu är i början av sin karriär. Anna Netrebko en gång och i förrgår Virginia Tola. Ett sympatiskt drag att dela med sig av sin strålglans. Blandad kompott av zarzuelas, spanska sånger och arior. Tyvärr en del "Glada änkan" också. Tyska och Placido samsas inte!

Vad jag är ute efter på konserter är RÖSTEN. Hans timbre som inte liknar någon annans. Visst, Jussis frasering var enastående, men jag står gärna ut med lite spanskt läspande bara jag får värmen. Värmen som gör att man tror att han sjunger just för dig. (Ja, ok då. Jag förstår varför Marta följer med trots att han är över 70!)

Sedan hände något oplanerat. Under en duett ur Luisa Fernanda svänger Virginia Tola omkring med en svart sjal med långa fransar. Det skulle hon inte ha gjort. Fransarna fastnade i en hyska på insidan av Placidos smokingjacka. Där satt den, och Virginia med den. Publiken skrattade, Placido skrattade och Virginia försökte hysteriskt få loss sjalen. Att fullfölja en duett under sådana förhållanden är inte lätt! Till slut lossnade sjalen och Virginia kastade den lättad ifrån sig varvid dirigenten skulee visa sig artig och ta upp den. Hon ville inte ha tillbaka den just då. om man säger så! Konserten avslutades som vanligt med "Non puede ser" men det tog inte slut där. Jag kan nog säga att jag är en av de få personer som på nära håll har sett Tarja Halonen stå upp och jubla! Var det någon som trodde hon var kapabel till det? Inte mindre än fem extranummer bjöd de på, med obligatorisk allsång till "Besame mucho". Då lyfte nästan taket. Till slut tog Placido konsertmästaren under armen och tog honom av scenen för att visa att nu var det definitivt slut.
Mitt betyg blir 8 av 10, en av de bättre konserter med Placido jag varit på.

Sedan skulle vi krångla oss ut från Hartwall Arena med bilen, men det är en annan historia!

(Under pausen var det förresten en dam som knackade mig i ryggen och talade länge och argt på finska med mig innan jag kunde flika in mitt "Excuse me, I don't speak Finnish". Måste lära mig vad det heter på finska till nästa gång. Hon var irriterad på min telefon som filmade och tog bilder. Jag lovade att låta bli, men det hjälpte säkert inte henne eftersom det filmades flitigt både till höger och vänster om mig)

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Om Långören och att ses efter 37 år

…jaha, men hur är det då att träffas efter 37 år när ni bara har haft sporadisk kontakt? Jotack, vi tog vid där vi slutade senast! Lite koll har vi haft på varandra genom åren, så efter lite uppsnack om vad som hänt sen senast var det som om vi sågs igår. Det är märkligt detta, folk som man träffat i sin ungdom och umgåtts intensivt med kan aldrig bli främmande. Det finns såklart undantag, men de undantag jag har träffat har enbart utvecklats i positiv riktning!

Så. Efter att vi anlänt till hotellet skickade jag ett SMS till Erica och efter 10 min var hon på plats! I sin ungdom träffade hon göteborgarn också, så det var puss och kram där med. Göteborgarn skulle föreviga oss på bild med telefonen, så att jag skulle kunna skicka bilden till en annan kompis. Den bilden kan vi förbigå med tystnad. Man skulle aldrig kunna tro att hans pappa var fotograf… att det sen visade sig att min kompis sitter på Cypern med en telefon som inte kan ta emot MMS är en helt annan historia! Resultatet ni ser här är från kameran, jag kan inte säga att vi är till vår fördel där heller.

Vi hade planerat att äta middag på Långören (ja, jag inser förvirringen, men det finns ett Långören i Helsingfors också!), men det regnade så vi åt middag på anrika Hotell Kämp i stället. Mycket trevligt, och göteborgarn kunde prata lite juridik med Erica när jag tog rökpauser.

På onsdagen vaknade jag inte förrän ½12 finsk tid. Trött? Jamen jag var i alla fall utvilad när jag vaknade! Göteborgarn hade givit sig iväg på sitt och Erica var på jobbet. Vi bestämde att vi skulle träffas när hon kunde lösgöra sig. Jag flanerade omkring på stan och rädade Stockmanns Moooominavdelning. Sedan gick jag till Finlayson och köpte ett örngott och en väska med Moooominmotiv, vad annars? Mycket av min tid gick åt till att säga ”Excuse me, I don’t speak Finnish” eftersom jag ser ut som vilken finne som helst. Kunde med sorg konstatera att svenska språket i Helsingfors verkar vara på väg att helt försvinna. Engelska är vad som gäller. När shoppingen var avklarad satte jag mig på ett litet kafé i Esplanaden som serverade glass.

 En liten nostalgitripp blev det, eftersom Möwenpick var Ericas och mitt andra hem under ett år i Lausanne. När Erica sedan kom åkte vi till en restaurant vid vattnet, med utsikt över Långören.

Som ni ser är det en före detta fortifikation där Hotell Kämp numer har sommarrestaurang. Ja, ja nästa gång kanske. F.ö. ska Svenska Teatern ha premiär på ”Kristina från Duvemåla” nästa år. Det är ju ett tillfälle att komma tillbaka eftersom vi inte har sett den. Men innan dess ska vår finlandssvenska vän få uppleva tjusningen med Långören i Norduppland!

Igår hade vi rätt mycket tid innan planet till Sverige lyfte så vi gjorde ett besök på Ateneum. Alltid lika trevligt att återse gamla bekanta som Albert Edelfeldt och Helene Schjerfbeck.

Konserten? Det var väl därför vi åkte? Den måste få ett särskilt inlägg!

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Nytt operahus i Reykjavik

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Och ibland säger fler bilder mer än en miljon ord. Titta här:

                                          

Reykjavik

Oslo

Köpenhamn

Helsingfors

Stockholm

I helgen invigdes ett nytt opera- och konserthus i Reykjavik. Trots allt ekonomiskt trassel på Island de senaste åren har man ändå lyckats genomföra detta fantastiska bygge.

Titta lite på bilderna ovan. Världen består inte bara av ishockeyrinkar och fotbollsarenor även om de också, av någon besynnerlig anledning, sorterar under begreppet kultur. Ska inte svenska staten skämmas lite nu, när samtliga nordiska länder, utom Sverige, har nya operahus som dessutom fungerar som hela folkets samlingsplats? Detta gäller i synnerhet "Snöhetta" (Oslooperan) som också kallas "Oslobornas vardagsrum". Snöhetta används som skidbacke på vintern och som allmän mötesplats. Huset är f.ö. ritat av en svensk arkitektfirma.

I slutet på 2009 skrev jag ett brev till kulturministern. I början av 2010 fick jag ett svar som inte säger någonting.

(bilden är klickbar)

Hon håller med mig om att opera är viktigt, men det var inte riktigt det jag menade med mitt brev. Man ska akta sig för att anspela på folks handikapp, men kulturministern är hörselskadad. Kan hon verkligen förstå vikten av musik? Den nuvarande operan är en dålig arbetsplats som är omodern och obekväm. Vissa uppsättningar kan inte göras därför att det inte finns tekniska resurser. Nu är det tal om att det ska renoveras i stället för att bygga nytt. Hur? Och var ska de anställda hålla till under tiden? Jag vill inte ha något skrytbygge, men jag vill ha något som vi svenskar kan vara stolta över. Vi är snart det enda land i Europa som har en huvudstad med ett gammalt, sunkigt operahus. Kan det bero på att andra länder tycker att kultur är viktigt?

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren