Imorse gav jag mig iväg på utflykt till Lysekil. Vädret var strålande, så baddräkten fick åka med. Jag åkte norrut genom Tjörn, Mjörn och Orust och sedan färja till Lysekil. Målet var Havets hus, ett stort akvarium som jag inte hade sett. Eftersom jag var tidig hade jag tur och hittade en parkeringsplats alldeles intill akvariet. Det var ganska spännande att gå i en tunnel och ha fiskarna simmande runt omkring sig.
Behållningen fanns dock i museishopen där man kunde köpa denna utrustning:
En pinne och ett snöre med vidhängande klädnypa för 40 riksdaler. Jag var svårt frestad det ska sägas, men i Fagerviken finns det inga krabbor!
Jag var mycket på västkusten som barn. Innan båtsmanstorpet inköptes bodde vi på pensionat i Bovallstrand om somrarna. Där lärde jag mig att simma (och fiska krabbor faktiskt!) samt att det var viss skillnad på röda och blå maneter... Min mamma arbetade under 10 år som lärare i Göteborg innan hom blev rektor i Gävle och hon hade många kollegor hon hälsade på. En särskilt god vän var en dam som kallades "Pi" av oss barn (jag antar att hon var mattelärare) och hos henne var vi ungefär en vecka varje sommar fram tills jag var i 10-årsåldern. Minnet av det där har naturligtvis kommit tillbaka när jag nu är på plats. För några dagar sedan kom jag på namnet på orten där Pi hade sitt sommarställe, Ödsmål. Ok. Man kan ju inte irra omkring i Ödsmål och fråga efter en dam som kallas Pi och är död sedan 20 år. Men så letade sig ett namn fram i hjärnans vindlingar "Grantången". Så hette huset, det var jag helt säker på.
När jag lämnade Lysekil (färja igen) tog jag E6:an söderut och vek av mot Stenungsund, och när jag passerade det här visste jag att jag var på rätt väg:
Den eviga lågan på fabriken i Stenungsund, den som visade vägen till Pi. Nu var bara frågan skulle jag hitta? Först irrade jag omkring i ett område som var helt fel, sen träffade jag en göbbe som menade att jag var i fel Ödsmål (det finns två i Bohuslän). Men jag vistte ju att det var rätt ort! Till slut hamnade jag i en handelsträdgård där trädgårdsmästaren inte bara visste allt om alla, utan det visade sig att det var där min lekkamrat och jag hämtade mjölk när jag var liten! För si huset det låg bare om kröka de´! Va, va, va!!! Och Boel ho va´hemme å Barbro mä, sa han. Gissa om hjärtat bultade! Boel och jag är lika gamla och hon var alltid hos sin faster Pi om somrarna. Barbro är hennes 10 år äldre syster som jag aldrig har träffat utan bara hört talas om. När jag kommit fram till huset stod där sex (!) bilar utanför, så jag förstod att det var något på gång. En dam lösgjorde sig från alla dem som hade kalas framför huset och frågade om hon kunde hjälpa till. Jag sade att jag letade efter huset där Pi en gång bott (jag sa hennes riktiga namn förstås) och hon gjorde en stor gest med armen och sa. Det är här! Jag gjorde en vild chansning och frågade om hon var Barbro och det var riktigt. Jag presenterade mig och hon visste precis allting om mamma och Pi. Boel står i köket och kokar kaffe, sa hon, för vi har tvåårskalas för ett barnbarn idag. Det var ungar och hundar och hembryggt äppelvin (cider), kaffe och tårta. Huset har naturligtvis förändrats under de nästan femtio år som gått sedan jag var här senast, men utsidan var sig ganska lik. Barbro förde in mig i köket och sade Boel, det är någon här som vill hälsa på dig. Och Boel kände igen mig på en gång! Återseendets glädje var stor! Kalaset började om på nytt och jag fick hälsa på så många nya ansikten att jag strax glömde vad alla hette. En kille var från Gävle förresten. Här är Boel och jag efter femtio år:
Huset:
och utsikten från huset ner mot sjön:
Nedanför den här klippan ligger en stenig vik och där framlevde Boel och jag våra sommardagar. Var vi uppe vid huset och det kom en stor båt, då måste vi skynda, skynda oss ner för att kunna kastade oss i svallvågorna när de bröts mot stranden! Pi hade alltid med sig ett hembiträde från Göteborg. Ellen, som hon hette, satte alltid filbunke på kvällen som var färdig att ätas nästa morgon. Eldflugorna som dansade i lyktans sken när man gick på dass på kvällen, ja oj vad vi mindes många saker.
Men nu ska ni höra. Boel är bibliotekarie. Skolbibliotekarie. Har gått i Borås kantänka. Kan
någon räkna ut procentchansen på det? Dessutom har hon nyligen flyttat från Uddevalla till Tjööörn bara 1,5 km från skolan! Jag bad henne att hon skulle komma och rädda mig någon kväll under veckan och det lovade hon att göra! Så dagen som började med att jag vaknade ganska ledsen slutade mycket lyckligt!
Varför jag var ledsen? Det har inte med vävningen att göra, den är fortfarande rolig, utan på de andra kursdeltagarna. Vi är 13 på kursen varav tre är nya deltagare. De andra har gått kursen i många år och känner varandra väl och vill inte släppa in någon ny i gruppen. Vi är åtta kvar på skolan över helgen. Sex gamlingar, den sjuka flickan och så jag. Just nu sitter alla gamlingar i köket och har fest med ost och vin och har inte ens frågat om jag vill vara med fastän jag bor vägg i vägg med köket. Hur roligt är det på en skala 1-10? För en stund sedan gick jag ut för att hämta något i kylskåpet (förevändning) och då var det en som sa: Jag hoppas vi inte stör?! Att bjuda in mig också fanns det inte en tanke på tydligen!
För att trösta mig har jag köpt in mig på TV4Play och sitter och tittar på gamla TV-program i datorn. Nu börjar det snart bli läggdagsoch imorgon ska jag väva klar min duk har, jag tänkt mig. Nytt projekt nästa vecka! Det här inlägget blev så långt så jag orkar inte kolläsa det, ni får ha överseende med syftningsfel, osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar