Hundklipp och nostalgitripp

När Sixten var liten hade jag stora förhoppningar om att han skulle sitta fint i en bur vid bilfärder. Det ville inte Sixten. Då införskaffade jag en särskild hundsele som fästs i säkerhetsbältet. Det ville inte Sixten heller. På nolltid bet han igenom både sin sele och säkerhetsbältet. Nytt säkerhetsbälte fick monteras och sedan gav jag upp. Nuförtiden sitter han mest bredvid mig när jag kör, men han kan ju få syn på något intressant och då far han som en vante i bilen. Det är säkert olagligt men har jag något alternativ?

Eftersom Sixten hade sin akuta klipptid idag for vi iväg till Uppsala. Motorvägar är lugnande, för där går det så fort att han inte hinner med i svängarna. Då kan det t.o.m. vara bättre att gnaga tass en stund, i stället för att titta ut genom fönstret. När han väl var avlämpad på Geijersgatan, gjorde jag en egen liten nostalgitripp i Uppsala. Först blev det naturligtvis Gustavianum. När jag var ung student (anno dazumal) var huset fortfarande hemvist för ett par institutioner, varav en var min. Därför kändes det rätt konstigt att behöva betala inträde till mina gamla lärosalar!

Trapporna i det här huset har jag nött oändliga gånger, muttrande om Vendel och Valsgärde, och skillnader i flintyxor från olika epoker. Nu var jag lat (igen!) och tog hissen högst upp till Anatomiska teatern. Därifrån är det bara en trappa ner till universitetets stolthet, det Augsburgska konstskåpet. Där spenderade jag nog en halvtimme med att titta på föremålen. Jag hittar något nytt varje gång jag är där. Det är ett underverk, och var också meningen att spegla den kända världen då, i början av 1600-talet. Förut stod det på rektors kansli och inte många fick se det.

Väl ute igen gick jag över gatan för att hälsa på några gamla kändisar, men först tittade jag på huset där göteborgarn slet sitt hår under juridikstudierna. Sedan träffade han mig och fick ännu större anledning att slita sitt hår!

Mellan Gustavianum och Oxenstiernska huset finns en annan boning nämligen domkyrkan. Med min lite morbida inställning till livet tycker jag att gravar och kyrkogårdar är bland det bättre på en sightseeingtur. Och nu ska jag visa en bild på en död man. Blunda om ni tycker det är otäckt!

Det här är Johan den III, men visst är han väl lik Kronblom på kökssoffan? Nu kan ni öppna ögonen igen!

Sedan gick jag och pratade lite med pappa hans och frågade om han inte tyckte det var jobbigt att ligga mellan två fruar. Inget svar, men han har väl pratat färdigt efter 500 år, kantänka. Men jag undrar faktiskt varför inte hela Vasafamiljen finns i samma kyrka. Erik ligger i Västerås och Karl i Strängnäs. Och stackars Karin Månsdotter ligger i Åbo! Ska man inte ha familjen samlad på ett ställe?

Hämtning av hund. Jag lämnade in en oljig och smutsig 11-åring och kunde ett par timmar senare hämta en pigg och yster ettåring. Åtminstone uppförde han sig så. Eller som Jennifer sa ”han har hållit bra.” Vadå, hållit bra. Min erfarenhet är att pudlar behåller barnasinnet hela livet! Väl hemma fann jag denna uppvaktning på trappan:

Årets skörd av vindruvor och en blomma som stod i en ytterkruka, som göteborgarn rotat fram ur trappskrubben.  Något vintillverkande blir det nog inte, men jag undrar om man kan koka sylt på bären. Vindruvssylt?

                  Nyklippt Sixten som väntar på middagen, därav låg svansföring.
                                      (obs! svart sopsäck i bakgrunden)

                                         Men för h----e, ro hit med maten!



http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Gavrilov och garderobsröjning

Ibland tycker jag att det inte finns något att blogga om fastän det naturligtvis händer saker. Eller också är jag bara lat. I fredags t.ex. åkte jag till Uppsala tillsammans med en god vän för att lyssna till världens bäste pianist, Andrei Gavrilov. Gratis pianoafton i aulan, det ni! Eftersom det var gratis var vi där i god tid, för att försäkra oss om bra platser. När vi hade suttit och väntat en stund kom jag på att det skulle vara en bra idé att hämta dynor från bilen. Bänkarna i aulan är inte världens bekvämaste (inbyggd träsmak). När jag kom tillbaka fick jag höra att Andrei precis hade passerat, på väg in. Maximal otur eftersom vi har kommunicerat via FB och jag gärna ville träffa honom IRL. Men jag får en chans till i februari, då han kommer till Gävle konserthus.


I lördags påbörjade jag någon sorts höströjning. Att ha en walk-in-closet är ju den stora drömmen för många men jag har ett walk-in- house! Visserligen bara en friggebod, men ändå. Det var så fint tänkt från början hur det skulle fungera, med vinterförvaring av växter och förvaring av kläder och annat. Så sålde vi våningen i Uppsala och helt plötsligt var friggeboden överfull av kartonger och göteborgarns kläder. Nu under sommaren har göteborgarn byggt sig en egen garderobsvägg i lillstugan (jag är stum av beundran!) så hans kläder är utflyttade, men det finns mycket annat kvar. För några år sedan tog jag hand om allt garn som hör till Hållnäsdräkten, det tog upp ett helt hörn av boden. Lördagen gick åt till att röja och kasta. Några säckar med gamla kläder blev det, men mycket blev kvar. Det man inte använder på ett år, ska man kasta sägs det. Och vilka kläder menar man då? Ska göteborgarn t.ex. kasta sin frack? Jag behåller fyra kiltar av vilka den äldsta är mer än 40 år. Provade den ikväll och den passade utmärkt. Varför ska man kasta något där modet inte har ändrats sedan medeltiden? Så har jag läst att det är inne med cape och poncho igen till hösten. Då blir jag ju jätteinne! Jag har en cape från 80-talet som är som ny. Jag anar att det här med att kasta kläder nog gäller mer modebetonade plagg. Nu har jag fem svarta plastsäckar att gå igenom. En med polotröjor, en med t-shirts, en med strumpbyxor och gud vet vad i de andra. Inget modebetonat där heller. Men jag har inte plats. Förbannelsen med att bo i ett gammalt hus är de dåliga förvaringsutrymmena. Båtsmannen, som bodde här en gång i tiden, med fru och några barn, hade väl bara ett ombyte som hängde bakom ett skynke i köket. Det är andra tider nu.

Idag gjorde jag slag i saken och ringde hembygdsföreningens ordförande och bad att få ställa ner garnet i arkivet. Inga problem, det var bara att komma. Skönt. Så nu har jag en hel hylla tom. Som jag kommer att fylla i övermorgon. Imorgon är det nämligen akututryckning med hunden. Han fick öroninflammation för ett par veckor sedan och droppar av veterinären. Det är inga problem att droppa i Sixtens öron. Han får en halv godis före, så lägger jag den andra halvan framför honom så att han kan titta på den medan jag droppar. Färdigdroppad får han den andra halvan och allt är frid och fröjd. Men kladdet! Sixten på huvudet och då har jag förhoppningsvis hunnit massera ner dropparna i örongången så att inte alltför mycket hamnar utanför. Sedan rusar uppför trappan, och vad han gör däruppe törs jag inte tänka på. Hursomhelst ser hans öron och kinder ut att vara dränkta i olja. Jag badade honom förra veckan, men eftersom jag fortfarande höll på med dropparna hade det inte stor verkan. Dessutom fick han tillbaka inflammationen som nästan hade läkt ut. Men idag ska snälla Jennifer på http://www.hundsalongeuropa.se/ ta hand om honom. Kinder ska rakas, öron ska rensas och hela hunden klippas. Göteborgarn påstår att han ser ut som en råtta när han är nyklippt. Det är inte sant! Hela proceduren tar omkring två timmar och vad jag ska hitta på vet jag inte riktigt. Funderar på att gå till Gustavianum, för köpa kläder kan jag ju inte göra…

På torsdag kan jag fortsätta kasta och röja. Fram till dess får vi hoppa över säckarna i hallen. Men vi är vana. Två ensambarn som gifter sig med varandra och inte har lärt sig det där med att plocka undan… idag är det precis 36 år sedan vi gifte oss, har vi lärt oss något under den tiden?





http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Besök på hembygdsgården av Upplandsmuseet

Museikommittén på hembygdsgården har ända sedan i våras försökt att pussla ihop en tid med Upplandsmuseet, för att de ska komma och titta på våra textilier. De förvaras inte optimalt, om man säger så. Fukt, mögel och möss är ständiga faror. Igår så var det äntligen dags. Maria Hallengren har gjort jättefint och skaffat skyltdockor som vi kan klä i gamla dräkter. Bara beröm från Upplandsmuseet där! Men vårt eget museum som är i en lada, där kan åtskilligt göras. Textilier får inte hänga från krokar, då går de sönder. Allt ska rullas på papprullar och förvaras liggande. Möjligen kan man hänga saker rakt från rullarna. Knappnålar i kläderna är no,no! Det finns rostfria knappnålar om man nu måste använda sådana. Men museet sa uppmuntrande att de hade sett mycket värre än det vi visade upp! Skönt att höra, men nu måste vi nog plocka ner det som hänger före vintern och ta nya tag till våren. Galgar ska vadderas, överdrag fixas, Svensk Museiservice hjälp! Själv tog jag ner en vadderad understubb från väggen som nu ligger i bilen och torkar. Jag har hållit på med museet i 12-13 år och under den tiden har den aldrig varit torr. Vadderingen fungerar som ett läskpapper. Det mest positiva var att  kläderna inte var malangripna. Eftersom kläderna inte förvaras i uppvärmda utrymmen fryser ev mal ihjäl på vintern. Så tyckte de naturligtvis att hela hembygdsgården var jättefin! Och det är den. Tänk om fler ville engagera sig, så skulle det bli ännu bättre!

När museifolket hade åkt, skulle Ture stänga luckorna på dansbanan eftersom han ändå var där. Jag gick fram till honom och undrade om jag kunde hjälpa till och då upptäckte vi detta:

En fladdermus som hade sökt skydd från dagsljuset bakom en lucka. Den bara hängde där upp och ner och verkade totalt ostörd av vår närvaro. Men Ture fällde tillbaka luckan och sa:"Den där får jag stänga en annan dag." Så lilla fladdermusen fick sova vidare...gulligt tycker jag!

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

90-årskalas och Rädda Barnen

Vi var på 90-årskalas i helgen. Släktingen som fyllde tyckte inte att man skulle ge några presenter. Rätt tänkt! När man fyller 90 har man nog allt man behöver. I stället placerades en Rädda Barnen-bössa ut där man kunde ge ett lämpligt bidrag. Det gladde naturligtvis mitt Rädda Barnen-hjärta! Jag hoppas trenden sprider sig. Det behöver inte vara Rädda Barnen och det behöver inte vara 90 heller. Det går lika bra med 50, 60 eller 70. För vad ska man med alla blommor, vinflaskor och pryttlar till, som man ändå inte behöver.

Titta noga på bilden! Detta är Sveriges första professor i kvinnohistoria (eller genusforskning, som det heter nu för tiden). Göteborgarns släkting, men hon är också mig mycket kär. Hon har ett osvikligt sinne för humor och är naturligtvis mycket skärpt. Ni ser att hon håller upp en bok? Professorn tyckte inte att det var tillräckligt med pengar i bössan så hon ställde till auktion på gamla böcker. Och som folk bjöd! 200:- för en sliten pocket t.ex. Även jag kammade hem en bok om drottningar. Som professorn sa: Den har ju bilder... Varje bok som bjöds ut talade hon noggrant om vad hon tyckte om den, om den var väldigt dålig, bara lite dålig eller kanske t.o.m. originell. Som auktionsförrättare använde hon sin dotter och hon kunde verkligen trissa upp priset!

                         Gunhild pratar för varan och Sissela skakar med bössan!


En liten bit därifrån, parkerad på en gräsmatta, satt en äldre herre och övervakade spektaklet. Han undrade nog vad han hade i Gnesta att göra men tog det hele med knusende ro!

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Konsert med Placido och nackarnas parad.

Onsdag 24/8 2011 kl 20.00. Hartwall Arena, Helsingfors.

Hur det än är så är det roligt med bra platser. Jag brukar vara snabb på avtryckaren när det gäller Placido, men den här gången måste jag ha hunnit före finska säkerhetstjänsten... Vi satt ungefär fem meter från scenen på tredje stolsraden. Vi var där i god tid då vår vän också skulle gå, så vi åkte i hennes bil. Hon satt på ett annat ställe i arenan (stor som Läkerol Arena ungefär). Vi satt där i godan ro och tittade på folk när det kommer in en rödhårig torggumma och satte sig på första stolsraden. Jag ber ödmjukast om ursäkt, men inte är Finlands president det mest eleganta men kan se! En söt flicka som säkerhetsvakt hade hon med sig in, resten stod väl i kulisserna. Inte för att jag vet hur det är med presidenter, men jag kan inte tänka mig att Sarkozy tex. smyger sig in utan att det uppmärksammas på minsta vis.

                                  Den nacken tar man inte fel på eller hur?

Efter ytterligare ett par minuter kom det in en ytterst stilig dam och satte sig ett par platser från presidenten. Placidos fru, Marta. Med sig hade hon ett par släktingar till, barnbarn av åldern att döma.

Man kan tycka att efter att ha haft tummen i ögat på honom i 50 år eller mer att hon inte skulle behöva följa med jämnt, men det gör hon. Därför finns det heller inte minsta skandalunge om Placido, till skillnad mot Pavarotti. Eller det kanske det finns, men har man resurser går det att rensa bort det mesta från internet. Så ska man inte glömma att hon gav upp sin egen sångarkarriär för att främja Placidos, ett offer som verkligen har betalat sig!

Att se en opera med Placido är alltid en upplevelse och nästan alltid oerhört bra. En konsert är något helt annat. Vi har hört honom med flera kommande stjärnor som ännu är i början av sin karriär. Anna Netrebko en gång och i förrgår Virginia Tola. Ett sympatiskt drag att dela med sig av sin strålglans. Blandad kompott av zarzuelas, spanska sånger och arior. Tyvärr en del "Glada änkan" också. Tyska och Placido samsas inte!

Vad jag är ute efter på konserter är RÖSTEN. Hans timbre som inte liknar någon annans. Visst, Jussis frasering var enastående, men jag står gärna ut med lite spanskt läspande bara jag får värmen. Värmen som gör att man tror att han sjunger just för dig. (Ja, ok då. Jag förstår varför Marta följer med trots att han är över 70!)

Sedan hände något oplanerat. Under en duett ur Luisa Fernanda svänger Virginia Tola omkring med en svart sjal med långa fransar. Det skulle hon inte ha gjort. Fransarna fastnade i en hyska på insidan av Placidos smokingjacka. Där satt den, och Virginia med den. Publiken skrattade, Placido skrattade och Virginia försökte hysteriskt få loss sjalen. Att fullfölja en duett under sådana förhållanden är inte lätt! Till slut lossnade sjalen och Virginia kastade den lättad ifrån sig varvid dirigenten skulee visa sig artig och ta upp den. Hon ville inte ha tillbaka den just då. om man säger så! Konserten avslutades som vanligt med "Non puede ser" men det tog inte slut där. Jag kan nog säga att jag är en av de få personer som på nära håll har sett Tarja Halonen stå upp och jubla! Var det någon som trodde hon var kapabel till det? Inte mindre än fem extranummer bjöd de på, med obligatorisk allsång till "Besame mucho". Då lyfte nästan taket. Till slut tog Placido konsertmästaren under armen och tog honom av scenen för att visa att nu var det definitivt slut.
Mitt betyg blir 8 av 10, en av de bättre konserter med Placido jag varit på.

Sedan skulle vi krångla oss ut från Hartwall Arena med bilen, men det är en annan historia!

(Under pausen var det förresten en dam som knackade mig i ryggen och talade länge och argt på finska med mig innan jag kunde flika in mitt "Excuse me, I don't speak Finnish". Måste lära mig vad det heter på finska till nästa gång. Hon var irriterad på min telefon som filmade och tog bilder. Jag lovade att låta bli, men det hjälpte säkert inte henne eftersom det filmades flitigt både till höger och vänster om mig)

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Om Långören och att ses efter 37 år

…jaha, men hur är det då att träffas efter 37 år när ni bara har haft sporadisk kontakt? Jotack, vi tog vid där vi slutade senast! Lite koll har vi haft på varandra genom åren, så efter lite uppsnack om vad som hänt sen senast var det som om vi sågs igår. Det är märkligt detta, folk som man träffat i sin ungdom och umgåtts intensivt med kan aldrig bli främmande. Det finns såklart undantag, men de undantag jag har träffat har enbart utvecklats i positiv riktning!

Så. Efter att vi anlänt till hotellet skickade jag ett SMS till Erica och efter 10 min var hon på plats! I sin ungdom träffade hon göteborgarn också, så det var puss och kram där med. Göteborgarn skulle föreviga oss på bild med telefonen, så att jag skulle kunna skicka bilden till en annan kompis. Den bilden kan vi förbigå med tystnad. Man skulle aldrig kunna tro att hans pappa var fotograf… att det sen visade sig att min kompis sitter på Cypern med en telefon som inte kan ta emot MMS är en helt annan historia! Resultatet ni ser här är från kameran, jag kan inte säga att vi är till vår fördel där heller.

Vi hade planerat att äta middag på Långören (ja, jag inser förvirringen, men det finns ett Långören i Helsingfors också!), men det regnade så vi åt middag på anrika Hotell Kämp i stället. Mycket trevligt, och göteborgarn kunde prata lite juridik med Erica när jag tog rökpauser.

På onsdagen vaknade jag inte förrän ½12 finsk tid. Trött? Jamen jag var i alla fall utvilad när jag vaknade! Göteborgarn hade givit sig iväg på sitt och Erica var på jobbet. Vi bestämde att vi skulle träffas när hon kunde lösgöra sig. Jag flanerade omkring på stan och rädade Stockmanns Moooominavdelning. Sedan gick jag till Finlayson och köpte ett örngott och en väska med Moooominmotiv, vad annars? Mycket av min tid gick åt till att säga ”Excuse me, I don’t speak Finnish” eftersom jag ser ut som vilken finne som helst. Kunde med sorg konstatera att svenska språket i Helsingfors verkar vara på väg att helt försvinna. Engelska är vad som gäller. När shoppingen var avklarad satte jag mig på ett litet kafé i Esplanaden som serverade glass.

 En liten nostalgitripp blev det, eftersom Möwenpick var Ericas och mitt andra hem under ett år i Lausanne. När Erica sedan kom åkte vi till en restaurant vid vattnet, med utsikt över Långören.

Som ni ser är det en före detta fortifikation där Hotell Kämp numer har sommarrestaurang. Ja, ja nästa gång kanske. F.ö. ska Svenska Teatern ha premiär på ”Kristina från Duvemåla” nästa år. Det är ju ett tillfälle att komma tillbaka eftersom vi inte har sett den. Men innan dess ska vår finlandssvenska vän få uppleva tjusningen med Långören i Norduppland!

Igår hade vi rätt mycket tid innan planet till Sverige lyfte så vi gjorde ett besök på Ateneum. Alltid lika trevligt att återse gamla bekanta som Albert Edelfeldt och Helene Schjerfbeck.

Konserten? Det var väl därför vi åkte? Den måste få ett särskilt inlägg!

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Nytt operahus i Reykjavik

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Och ibland säger fler bilder mer än en miljon ord. Titta här:

                                          

Reykjavik

Oslo

Köpenhamn

Helsingfors

Stockholm

I helgen invigdes ett nytt opera- och konserthus i Reykjavik. Trots allt ekonomiskt trassel på Island de senaste åren har man ändå lyckats genomföra detta fantastiska bygge.

Titta lite på bilderna ovan. Världen består inte bara av ishockeyrinkar och fotbollsarenor även om de också, av någon besynnerlig anledning, sorterar under begreppet kultur. Ska inte svenska staten skämmas lite nu, när samtliga nordiska länder, utom Sverige, har nya operahus som dessutom fungerar som hela folkets samlingsplats? Detta gäller i synnerhet "Snöhetta" (Oslooperan) som också kallas "Oslobornas vardagsrum". Snöhetta används som skidbacke på vintern och som allmän mötesplats. Huset är f.ö. ritat av en svensk arkitektfirma.

I slutet på 2009 skrev jag ett brev till kulturministern. I början av 2010 fick jag ett svar som inte säger någonting.

(bilden är klickbar)

Hon håller med mig om att opera är viktigt, men det var inte riktigt det jag menade med mitt brev. Man ska akta sig för att anspela på folks handikapp, men kulturministern är hörselskadad. Kan hon verkligen förstå vikten av musik? Den nuvarande operan är en dålig arbetsplats som är omodern och obekväm. Vissa uppsättningar kan inte göras därför att det inte finns tekniska resurser. Nu är det tal om att det ska renoveras i stället för att bygga nytt. Hur? Och var ska de anställda hålla till under tiden? Jag vill inte ha något skrytbygge, men jag vill ha något som vi svenskar kan vara stolta över. Vi är snart det enda land i Europa som har en huvudstad med ett gammalt, sunkigt operahus. Kan det bero på att andra länder tycker att kultur är viktigt?

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Kostymrea och skedkniv

Royal Opera House Covent Garden annonserar att de ska sälja ut mer än 1500 kostymer från sitt förråd, som håller på att svämma över. En klänning från Traviata eller en utstyrsel från Törnrosa skulle väl sitta fint? Priser från £20 till £500 och hela vinsten går till upprustning av operan. Visst är det frestande? Det går ju att ta sig ett billigt flyg med Norwegian, stanna två nätter, och sedan hem igen. Kostymateljén ligger en halvtimme med tåg från London i Essex. Lördag/söndag 24/25 september från kl 10.00.
Någon som känner sig sugen?

Jag var på Operans i Stockholm kostymrea förra våren. Jag trasslade mig ut därifrån med en balettklänning som visade sig vara två decimeter för liten i midjan, samt en ensemble som använts i en uppsättning av Gösta Berling. Chiffongen i balettklänningen var så skör att den föll i bitar bara man nuddade den. Den ligger i en kasse som ett vackert minne nu. Dräkten från Gösta Berling kan jag faktiskt använda. Med lite ändringshjälp av Mia i Karlholm kan jag nu se ut som en skräckslagen Elisabeth Dohna eller Marianne Sinclair. Mia fick också sy en underkjol efter ett 1800-talsmönster jag hade skickat efter. Det följde ingen underkjol med på köpet, så kjolen hängde som en säck omkring mig. Jobbigt enligt Mia, miljoner delar som skulle passas in. Det följde också med beskrivning på en turnyr, men där drog jag gränsen. Hur sitter man om man har en påse fylld med hö hängande på baken under kjolen? Men det passar väl fint om jag kommer till vävstugan en måndag förmiddag i lång kjol med släp? Jag har ju vääldigt stor användning för historiska kläder i mitt vardagsliv. Man kanske skulle ta och sy sig en bahytt också, för att vara historiskt korrekt.

Annars kom det en överraskning med posten idag. Min skedkniv som jag förlade på Billströmska, hade min vävlärare hittat och skickat till mig. Det är inte det att jag inte kan skeda utan den, men det känns roligare om man har något som är vackert att titta på och skönt att hålla i handen. Mina vävalster från Tjörn är fortfarande omonterade så det är hög tid att sätta igång med dem och inte hålla på med datorn hela tiden.

Plus idag = jag lyckades koppla ihop telefonen med skrivaren. Jag vet inte till vad nytta, men nu kan jag skriva ut dokument direkt från telefonen.

Minus idag = jag lyckades inte koppla ihop laptopen med skrivaren och det hade ju varit bättre om det hade funkat!

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Rädisor, vin och hundben

En alldeles vanlig måndag i mitten av augusti kan man få för sig att besöka sina pallkragar som man gjorde i ordning i början av juni och sedan glömde bort. Jag har tre pallkragar. I två av dem rådde triffidernas uppror, såg det ut som. Dragon till husbehov har jag för de närmsta 10 åren, och rädisorna såg ut som rödbetor:

Ett år satte jag ett par jordärtskockor och dem blir jag aldrig av med. Om man lämnar minsta lilla rotbit kvar i marken tar det över och kväver allt annat. Jag tror jag får överge projektet köksträdgård, i början av sommaren drömmer jag om allt egenodlat vi ska äta och sedan blir det inte av.


Göteborgarn däremot, han har en egen vinstock utanför lillstugan och den ser ut att ge en riklig skörd i år. Druvorna hänger i fina klasar, men hur långt räcker det? En flaska vin eller två? Eftersom det är en så liten skörd kan vi lägga druvorna i en balja och låta hunden trampa runt. Väldigt praktiskt, då blir han ren om tassarna samtidigt...

Vår hund är inte som andras, och vilken hund är det? De senaste veckorna har han burit omkring på ett ben som han fick i present av snälla Marianne (http://www.hunddagis.net/) när han var på pensionat senast.

Ett vanligt godisben som ni ser. Men här spaaras det på benen! Varje kväll ungefär vid Rapporttid hör vi ett buller från övervåningen. Då vet vi att det är Sixten som rotar fram sitt ben som han har gömt någonstans. Sedan rasar han nerför trappan som en elefant (skickligt av en mellanpudel) in vardagsrummet och upp i soffan med benet käckt i ena mungipan. Upp och ner igen ett par gånger, sedan brukar benbärandet vara färdigt för kvällen. Ända tills ikväll dvs. Antagligen har han sugit på det så länge att det har börjat mjukna lite för han upptäckte att det gick ju att äta också, inte bara bära omkring på! Och då blev det väldigt viktigt att inte släppa benet för en sekund en gång. Vid kvällspromenaden försökte jag tala allvar med honom och tyckte att han skulle lämna benet inomhus. Den blick han gav mig då sa: "Är du inte klok människa, då kan ju någon ta det!" SÅ. Kissning med ben i munnen gick bra. Avtagande av halsband funkade med lite lirkande runt benbiten. NU ligger han på sin plats och sover räv med det lilla som är kvar FÖR DET KAN JU TÄNKAS ATT NÅGON VILL STJÄLA DET UNDER NATTEN.

Jag vet hur det blir, jag. Imorgon är benet slut och då kommer han att rota fram sitt gamla äckliga oxhudsben och börja bära på det istället. Men varför just till Rapport?

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Bloglovin

Följ min blogg med Bloglovin

Blåbär, bulgarer och bränder

Sedan början av veckan har skogarna i Hållnäs invaderats av bulgarer som kommit hit för att plocka blåbär. Man ser de bulgariska småbussarna köra omkring lite överallt, även på skogsvägar och privata vägar. Jag läste i någon tidning att de är c:a 60 personer. Den första fråga jag ställer mig är: hur har de hittat hit? Hållnäshalvön är inget ställe man passerar i förbifarten. Dessutom är här ganska tättbefolkat, åtminstone sommartid. ”Upplands smålänningar” kallas vi, och marken är därefter. Karg och stenig. Det kan inte vara särskilt givande att plocka här. Ständigt med en cigarrettfimp i munnen. Känslorna på bygden är ganska upprörda, vi känner oss störda av detta. Jag tycker det är OK att plocka bär, men då ska man också respektera de regler som finns! Vi har fått oss itutade sedan barnsben hur man uppför sig i naturen. En ”gästplockare” har inte haft den möjligheten. Just nu känner jag för att införa gränskontroll med förhör om allemansrätten av alla som ser ut som bärplockare.

De skräpar ner, lämnar papper, fimpar, ölburkar och matrester efter sig. De uträttar sina behov varsomhelst i skogen. De går så nära inpå husen att vi ser dem. Droppen kom i förmiddags. Jag står vid det öppna fönstret i sovrummet och hör sirener närma sig. Ambulans, brandkår? Brandkåren visade det sig, när bilen for förbi ner mot Tårterviken. Från vårt hus är det kanske 200 meter ner till havet med flera hus emellan, så jag blev genast orolig att det brann hos någon granne. Efter en stund kom det en brandbil till. Jag började småspringa längs vägen, Anne-Marie kom på cykel och göteborgarn var redan på plats. Det visade sig vara en liten skogsbrand. Små bränder blir gärna större, eller hur? Nu var det ett par andra grannar som hade sett rök och först försökt släcka själva, men sedan ringt efter brandkåren. Branden var inte svårsläckt, men brandkåren var ändå tvungen att stanna flera timmar för att försäkra sig om att den inte spred sig. Ekvationen var inte svår: bulgar+fimp=brand.

Jag försöker analysera vad jag känner och varför. Före branden var jag bara obehagligt berörd. Nu känner jag mig illamående och jävligt förbannad. Det känns integritetskränkande. Jag har varit i ”fattiga” länder, och även Grekland, Spanien och Italien, där man inte har någon som helst uppfattning om respekt för naturen, och där vissa naturområden ser ut som en stor avfallstipp. Norrut har socialnämnden i Hudik varit tvungen att ta hand om 17 st. bulgarer som vandrade på motorvägen. De blev transporterade till bulgariska ambassaden i Stockholm med buss för att kommunen skulle bli av med dem. Vem betalar den resan?

Helt plötsligt får ordet främlingsfientlig en ny innebörd. Hur lätt är det inte att bli det? Här har vi, antagligen, fattiga människor som sliter under en kort tid för att få ihop lite pengar, varav det mesta går till deras arbetsgivare. Inte så olikt prostitution faktiskt. Vad har de fått för information om allemansrätten? Vi vet inte vad de lever under för förhållanden, men det vi ser att de gör här, det gör oss arga och upprörda. Migrationsverket har skärpt kraven på bärföretag så att plockarna ska ha någon sorts lönegaranti. Det är väl bra för bärplockarna. Vi som bor i området då? Får vi någon ersättning för nedskräpning? Jag tycker att Miggan borde införa en obligatorisk examen i allemansrätten för alla österifrån som kommer hit för att plocka bär!

http://arbetarbladet.se/nyheter/tierp/tierp/1.3805602-liten-skogsbrand-utanfor-fagerviken

http://bloggkartan.se/registrera/8479/haallnaes

På tur i Hållnäs 2011

Årets ”På tur i Hållnäs” innehöll lite av varje. Göteborgarn skickade jag iväg till Gudinge för att äta strömmingsburgare. Det är hans åsikt att hela ostkusten ska satsa på det istf varm korv. Och varför inte? Varje korvkiosk med självaktning borde åtminstone ha det som alternativ på menyn. Fast göteborgarn vill ha lingonsylt till sin, en barndomsskada från västkusten där man egendomligt nog äter lingon till stekt fisk…


Själv åkte jag till hamnen i Fagerviken för att hjälpa vävföreningen att sälja lotter. Där var det full fart och ett tag såg det ut som om kustbevakningen hade ryckt ut för att hjälpa till med lottförsäljningen:

men så var det naturligtvis inte! De var där för att demonstrera sin utrustning och sig själva. Lotterna gick åt ändå. Inne hos Calles Fisk var det en strid ström av besökare och kön till kassan var faktiskt så lång, att när jag gick in för att köpa en glass hade jag ätit upp den när det var min tur att betala!

En barndomsvän (http://www.inspirafengshui.se/) som har sommarställe på Hästskär kom förbi och köpte några lotter, men det blev ingen vinst. Då föll hennes blickar på grannståndet där några flitiga kvinnor säljer trasmattor. Och visst blev det affär:

Den här skulle passa fint till jul, och så blev det visst två till!

Idag är det inte så mycket på gång men jag har varit i Kvarnbo hos fina Joanna som alltid har loppis den här helgen:




Jag tänkte jag skulle få lite kloka bloggtips av henne. Kika in på http://www.livsvinst.se/ och se vad hon har att kämpa med. Vi hann inte med så mycket bloggprat, det får bli en annan gång. Nu ska hon gå och bli webbredaktör också, det finns många framtidsplaner här!

Dagens mest dramatiska händelse rör både U.D., Migrationsverket och brandkåren så den får ett eget inlägg senare.

Bloggläsning

Jag följer omkring 50 bloggar och några twitter. En del bloggar blir man mer berörd av än andra. Som Anitha Schulmans långa resa för att bli gravid och få barn.
http://blogg.mama.nu/anitha-schulman/ Nu har hon skrivit sitt sista inlägg därför att hon får så många elaka och obefogade kommentarer. Det finns människor som ägnar hela sin tid åt nätmobbing. Jag blir så upprörd. Vad är det för människor som vill förstöra för andra? Jag kan inte beskriva Anithas blogg annat än som rar, och för det får hon skit! Jag känner inte Anitha personligen, men om jag mötte henne skulle hon få en stor kram för det är hon värd.

Jag läser politikerbloggar också, från vänster till höger. Inte av något särskilt stort politiskt intresse men ibland skymtar man människan bakom orden och det intresserar mig. Är Carl Bildt förkyld och hur är det med Birgitta Dahls hjärta egentligen? När sorgen i Norge var som störst läste jag en blogg av en norsk mamma. Hennes dotter var på Utöya men kom därifrån med livet i behåll. Det är vanligheten jag vill åt. Jodå, jag läser Blondinbella också för att jag vill förstå hur hon fungerar. Det har jag inte lyckats med. Dessutom är bloggen vanvettigt tråkig (sedär, ett påhopp!). En tjugoårig flicka som har gjort sig en förmögenhet genom att blogga, och som tror att allt hon företar sig kommer att lyckas. Hon är så ung, jag hoppas fallet inte blir alltför tungt.

Göteborgarn har fått klart för sig att det finns folk som läser vad jag skriver så han vill komma med ett tillrättaläggande: om det är något på gång, så somnar han inte! Med på gång menas konsert eller opera, inte TV-soffan. Jag däremot, kan gladeligen somna till både Prokofjev och Mozart. Jag somnade t.o.m i Berlin när vi såg Placido i Simon Boccanegra! Jag kan inte ens beskriva det som sova, jag blir medvetslös men är samtidigt medveten om musiken...

Dygnsrytm

Trots att vi har varit gifta i snart 36 år har göteborgarn och jag inte kunnat enas om vilken tid på dygnet som är bäst. Jag är gärna uppe länge, medan hans ögonlock börjar sänka sig vid 21-tiden (om jag har tur dvs, annars kan det ske redan under Rapport...). Alltså är han pigg som en lärka på morgonen, och det är inte min bästa tid direkt. Det kan ibland leda till överraskningar, som det här:

som jag hittade på spisen i förmiddags när jag raglade ut för att göra mitt morgonte! Det räcker till ett par smörgåsar med smörfrästa kantareller, bland det godaste som finns!

Vi hade stora planer när vi skaffade hund för 11 år sedan. Det skulle bli en svamphund av honom och kantarellsök skulle inläras. Nu visade det sig att hunden var intelligentare än vi, och kantareller var han definitivt inte intresserad av. Men husse blev en duktig svampplockare. Hunden lärde sig däremot snabbt att det gick fortare att plocka blåbär själv än att vänta på att någon vänlig människa skulle ge honom några! Så om ni ser en svart pudel med blå tunga vandra omkring vet var han hör hemma. Under fikat idag hos grannarna avslöjade de att när han lämnas ensam så ylar han i 10 minuter innan han tystnar. Nu händer inte det så ofta, men någon gång måste han vara ensam några timmar. Jag tror inte att Gävle konserthus tillåter hundar i salongen. Om man låtsas att han är ledarhund? Nä, har aldrig sett en pudel som ledarhund så det går inte heller.

Vi började lottförsäljningen idag. Vi började med den aktive polismästaren som redan i januari ville ge mig pengar "för att ha det gjort". Jag sa att han fick åtminstone vänta tills jag hade den nya lottlistan! Sedan sålde jag några till den f.d. polismästaren (dvs. göteborgarn) medan han tog ett kvällsdopp. Det gick så bra så. Han köpte 10 lotter. Jag satt på bryggan och fyllde i listan medan han simmade. Betalningen tar vi sedan. Imorgon hittar vi nog åtminstone en polis till som köper lotter. Det är svårt att säga nej när f.d. chefen kommer och säger att man ska stödja Rädda Barnen... Skämt åsido, nästan alla tycker det är roligt när man kommer och dessutom har vi så fina vinster!

För närvarande är vi invaderade av fransmän, jurister och poliser i vår lilla avkrok. Fransmännen är gifta med svenskar och har på så sätt hamnat här, men varför vi har så många poliser med sommarställe i ett område med ett par hundra invånare, är svårare att förstå. Det har väl börjat med en och så har det spritt sig som en snuva i poliskåren. Flockmentalitet? Jag kan inte tänka mig bibliotekarier bära sig åt på samma sätt. F.ö. har vi så dåligt betalt så vi skulle inte ha råd. Jag? Ja men jag har ju ärvt plejset, vilket jag är innerligt tacksam för!

Vi fikar hos grannen

Flädersaft och kaffe...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Att ta sig hem....

Närå, det var inget fel med båtresan. Precis lika händelselös som på vägen över. Jag bara undrar lite över sortimentet i tax-freebutiken. Vem köper en bag-in-box med två liter vodka? När behöver man en sådan? 1974 när vi var i Moskva på besök (det är en lång historia) använde diplomaterna vodka som spolarvätska i sina bilar eftersom det var billigare än ordinarie spolarvätska, men jag kan inte tro att det är avsikten nu. Man kunde också köpa fem
liter vodka för 300 kronor. Får man ens ta in så mycket?

Måndag morgon seglade vi genom Stockholms underbara skärgård, och det måste vara bland det vackraste man kan uppleva. Att i så många timmar kunna passera öar, med eller utan hus, är nog ganska unikt. Kl 10 som utlovat lade vi till i Värtahamnen. Vi tyckte vi hade tur som var bland de första som fick köra av båten, bara för att upptäcka att vi befann oss i en väntfil för att passera tullen. Alltså, en av 18 väntfiler. Då kan man tycka att vi skulle få köra genom tullen först också. Nej. I stället fick vi vänta till sist! Det kanske finns något system i det hela som vi inte upptäckte. Vi hade ett lunchmöte i Lövstabruk kl 13, så vi hade ändå rätt gott om tid när vi efter 40 minuter äntligen kom iväg. Allt gick finfint fram till Knivsta ungefär då trafiken stannade av på motorvägen. Asfaltarbete. Alla bilar på en körbana. Det var jag som körde och när proppen äntligen löste upp sig tryckte jag pedalen i botten. 12.59 stannade vi utanför värdshuset i Lövstabruk! Inte vet jag om vi bidrog så mycket till den kulturella diskussionen under lunchen, men vi gjorde en trevlig ny bekantskap, Moa Gällström. Hon ställer ut sina målningar under sommaren i magasinet, och hade i år också hyrt Orangeriet.

 Tyvärr bor hon i Portugal under vintern, det är då man behöver nya bekantskaper som bäst! Hur landstinget ska fördela sina kulturpengar är en svår fråga, och jag anar att det kan bli långbänk av det hela.

Idag var A. och jag uppe i vävstugan för första gången sedan inbrottet. Det syntes inte många spår och vi överlever att kaffekassan är borta. Värre är att förrådet på gården är nerbränt. Så många frivilliga arbetstimmar som har gått åt till att bygga det!

Det är nästan så att jag hoppas på dåligt väder snart för det finns flera vävar lediga just nu, bl.a. stora julduken...men jag har ju annat att göra också. Imorgon börjar min lottförsäljning av Rädda Barnens sommarlotteri. Sent ute som vanligt, den 15:e ska det vara färdigsålt!

Hapsal - staden i Mattisborgens skugga

Här är förlagan till Mattisborgen - biskopspalatset och slottsruinen i Hapsal. Ilon Wikland tillbragte sin barndoms somrar här och det mesta hon tecknar har sitt ursprung i något estniskt. När Estland blev fritt skänkte Ilon sina originalteckningar till Hapsal och det skapades ett museum i det hus Ilons farföräldrar ägde. Ett paradis för barn, men också roligt för oss vuxna som vuxit upp med Ilons teckningar. Karlssons lilla stuga på taket i Vasastan är uppbyggt i minsta detalj, och på gården finns en önskebrunn och en liten stuga med grästak.

Hapsal ligger i gamla estnisk-svenska bygder och här finns ett fint museum med föremål från den gamla "svenska" tiden. Varje torsdag samlas också en grupp svensktalande äldre damer och handarbetar och väver. Bl.a. stickar de underbara fintrådiga yllesjalar i de mest fantastiska mönster.

Hapsal uppöevde sin storhetstid vid sekelskiftet 1900. Det var berömt för sina gyttjebad och hit åkte många från St. Petersburg och andra ställen för att uppleva dess välgörande inverkan. Det är både sorgligt, trevligt och nostalgiskt att gå omkring i staden. Sorgligt därför att så många gamla hus är övergivna och förfallna (och oftast till salu). Trevligt därför trots allt finns det hus som har rustats och nu ser ut som de gjorde för 70-80 år sedan. Nostalgiskt? Ja, vi passerade societetshuset (som här heter Kuursaal) igår kväll och där verkar tiden ha stått stilla! Stilla dansmusik och bordsservering. Det var bara damernas klädsel som talade om att har var det 2000-tal och inte 1880.

Imorgon far vi till Tallinn och vandrar omkring några timmar innan det är dags att gå på båten.

Här sitter göteborgarn och spanar efter sjöfågel, men vad får han se?

                                                                  En isbjörn!