Hundklipp och nostalgitripp

När Sixten var liten hade jag stora förhoppningar om att han skulle sitta fint i en bur vid bilfärder. Det ville inte Sixten. Då införskaffade jag en särskild hundsele som fästs i säkerhetsbältet. Det ville inte Sixten heller. På nolltid bet han igenom både sin sele och säkerhetsbältet. Nytt säkerhetsbälte fick monteras och sedan gav jag upp. Nuförtiden sitter han mest bredvid mig när jag kör, men han kan ju få syn på något intressant och då far han som en vante i bilen. Det är säkert olagligt men har jag något alternativ?

Eftersom Sixten hade sin akuta klipptid idag for vi iväg till Uppsala. Motorvägar är lugnande, för där går det så fort att han inte hinner med i svängarna. Då kan det t.o.m. vara bättre att gnaga tass en stund, i stället för att titta ut genom fönstret. När han väl var avlämpad på Geijersgatan, gjorde jag en egen liten nostalgitripp i Uppsala. Först blev det naturligtvis Gustavianum. När jag var ung student (anno dazumal) var huset fortfarande hemvist för ett par institutioner, varav en var min. Därför kändes det rätt konstigt att behöva betala inträde till mina gamla lärosalar!

Trapporna i det här huset har jag nött oändliga gånger, muttrande om Vendel och Valsgärde, och skillnader i flintyxor från olika epoker. Nu var jag lat (igen!) och tog hissen högst upp till Anatomiska teatern. Därifrån är det bara en trappa ner till universitetets stolthet, det Augsburgska konstskåpet. Där spenderade jag nog en halvtimme med att titta på föremålen. Jag hittar något nytt varje gång jag är där. Det är ett underverk, och var också meningen att spegla den kända världen då, i början av 1600-talet. Förut stod det på rektors kansli och inte många fick se det.

Väl ute igen gick jag över gatan för att hälsa på några gamla kändisar, men först tittade jag på huset där göteborgarn slet sitt hår under juridikstudierna. Sedan träffade han mig och fick ännu större anledning att slita sitt hår!

Mellan Gustavianum och Oxenstiernska huset finns en annan boning nämligen domkyrkan. Med min lite morbida inställning till livet tycker jag att gravar och kyrkogårdar är bland det bättre på en sightseeingtur. Och nu ska jag visa en bild på en död man. Blunda om ni tycker det är otäckt!

Det här är Johan den III, men visst är han väl lik Kronblom på kökssoffan? Nu kan ni öppna ögonen igen!

Sedan gick jag och pratade lite med pappa hans och frågade om han inte tyckte det var jobbigt att ligga mellan två fruar. Inget svar, men han har väl pratat färdigt efter 500 år, kantänka. Men jag undrar faktiskt varför inte hela Vasafamiljen finns i samma kyrka. Erik ligger i Västerås och Karl i Strängnäs. Och stackars Karin Månsdotter ligger i Åbo! Ska man inte ha familjen samlad på ett ställe?

Hämtning av hund. Jag lämnade in en oljig och smutsig 11-åring och kunde ett par timmar senare hämta en pigg och yster ettåring. Åtminstone uppförde han sig så. Eller som Jennifer sa ”han har hållit bra.” Vadå, hållit bra. Min erfarenhet är att pudlar behåller barnasinnet hela livet! Väl hemma fann jag denna uppvaktning på trappan:

Årets skörd av vindruvor och en blomma som stod i en ytterkruka, som göteborgarn rotat fram ur trappskrubben.  Något vintillverkande blir det nog inte, men jag undrar om man kan koka sylt på bären. Vindruvssylt?

                  Nyklippt Sixten som väntar på middagen, därav låg svansföring.
                                      (obs! svart sopsäck i bakgrunden)

                                         Men för h----e, ro hit med maten!



http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren

Gavrilov och garderobsröjning

Ibland tycker jag att det inte finns något att blogga om fastän det naturligtvis händer saker. Eller också är jag bara lat. I fredags t.ex. åkte jag till Uppsala tillsammans med en god vän för att lyssna till världens bäste pianist, Andrei Gavrilov. Gratis pianoafton i aulan, det ni! Eftersom det var gratis var vi där i god tid, för att försäkra oss om bra platser. När vi hade suttit och väntat en stund kom jag på att det skulle vara en bra idé att hämta dynor från bilen. Bänkarna i aulan är inte världens bekvämaste (inbyggd träsmak). När jag kom tillbaka fick jag höra att Andrei precis hade passerat, på väg in. Maximal otur eftersom vi har kommunicerat via FB och jag gärna ville träffa honom IRL. Men jag får en chans till i februari, då han kommer till Gävle konserthus.


I lördags påbörjade jag någon sorts höströjning. Att ha en walk-in-closet är ju den stora drömmen för många men jag har ett walk-in- house! Visserligen bara en friggebod, men ändå. Det var så fint tänkt från början hur det skulle fungera, med vinterförvaring av växter och förvaring av kläder och annat. Så sålde vi våningen i Uppsala och helt plötsligt var friggeboden överfull av kartonger och göteborgarns kläder. Nu under sommaren har göteborgarn byggt sig en egen garderobsvägg i lillstugan (jag är stum av beundran!) så hans kläder är utflyttade, men det finns mycket annat kvar. För några år sedan tog jag hand om allt garn som hör till Hållnäsdräkten, det tog upp ett helt hörn av boden. Lördagen gick åt till att röja och kasta. Några säckar med gamla kläder blev det, men mycket blev kvar. Det man inte använder på ett år, ska man kasta sägs det. Och vilka kläder menar man då? Ska göteborgarn t.ex. kasta sin frack? Jag behåller fyra kiltar av vilka den äldsta är mer än 40 år. Provade den ikväll och den passade utmärkt. Varför ska man kasta något där modet inte har ändrats sedan medeltiden? Så har jag läst att det är inne med cape och poncho igen till hösten. Då blir jag ju jätteinne! Jag har en cape från 80-talet som är som ny. Jag anar att det här med att kasta kläder nog gäller mer modebetonade plagg. Nu har jag fem svarta plastsäckar att gå igenom. En med polotröjor, en med t-shirts, en med strumpbyxor och gud vet vad i de andra. Inget modebetonat där heller. Men jag har inte plats. Förbannelsen med att bo i ett gammalt hus är de dåliga förvaringsutrymmena. Båtsmannen, som bodde här en gång i tiden, med fru och några barn, hade väl bara ett ombyte som hängde bakom ett skynke i köket. Det är andra tider nu.

Idag gjorde jag slag i saken och ringde hembygdsföreningens ordförande och bad att få ställa ner garnet i arkivet. Inga problem, det var bara att komma. Skönt. Så nu har jag en hel hylla tom. Som jag kommer att fylla i övermorgon. Imorgon är det nämligen akututryckning med hunden. Han fick öroninflammation för ett par veckor sedan och droppar av veterinären. Det är inga problem att droppa i Sixtens öron. Han får en halv godis före, så lägger jag den andra halvan framför honom så att han kan titta på den medan jag droppar. Färdigdroppad får han den andra halvan och allt är frid och fröjd. Men kladdet! Sixten på huvudet och då har jag förhoppningsvis hunnit massera ner dropparna i örongången så att inte alltför mycket hamnar utanför. Sedan rusar uppför trappan, och vad han gör däruppe törs jag inte tänka på. Hursomhelst ser hans öron och kinder ut att vara dränkta i olja. Jag badade honom förra veckan, men eftersom jag fortfarande höll på med dropparna hade det inte stor verkan. Dessutom fick han tillbaka inflammationen som nästan hade läkt ut. Men idag ska snälla Jennifer på http://www.hundsalongeuropa.se/ ta hand om honom. Kinder ska rakas, öron ska rensas och hela hunden klippas. Göteborgarn påstår att han ser ut som en råtta när han är nyklippt. Det är inte sant! Hela proceduren tar omkring två timmar och vad jag ska hitta på vet jag inte riktigt. Funderar på att gå till Gustavianum, för köpa kläder kan jag ju inte göra…

På torsdag kan jag fortsätta kasta och röja. Fram till dess får vi hoppa över säckarna i hallen. Men vi är vana. Två ensambarn som gifter sig med varandra och inte har lärt sig det där med att plocka undan… idag är det precis 36 år sedan vi gifte oss, har vi lärt oss något under den tiden?





http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren