Lavendelblomman: Hundklipp och nostalgitripp

När Sixten var liten hade jag stora förhoppningar om att han skulle sitta fint i en bur vid bilfärder. Det ville inte Sixten. Då införskaffade jag en särskild hundsele som fästs i säkerhetsbältet. Det ville inte Sixten heller. På nolltid bet han igenom både sin sele och säkerhetsbältet. Nytt säkerhetsbälte fick monteras och sedan gav jag upp. Nuförtiden sitter han mest bredvid mig när jag kör, men han kan ju få syn på något intressant och då far han som en vante i bilen. Det är säkert olagligt men har jag något alternativ?

Eftersom Sixten hade sin akuta klipptid idag for vi iväg till Uppsala. Motorvägar är lugnande, för där går det så fort att han inte hinner med i svängarna. Då kan det t.o.m. vara bättre att gnaga tass en stund, i stället för att titta ut genom fönstret. När han väl var avlämpad på Geijersgatan, gjorde jag en egen liten nostalgitripp i Uppsala. Först blev det naturligtvis Gustavianum. När jag var ung student (anno dazumal) var huset fortfarande hemvist för ett par institutioner, varav en var min. Därför kändes det rätt konstigt att behöva betala inträde till mina gamla lärosalar!

Trapporna i det här huset har jag nött oändliga gånger, muttrande om Vendel och Valsgärde, och skillnader i flintyxor från olika epoker. Nu var jag lat (igen!) och tog hissen högst upp till Anatomiska teatern. Därifrån är det bara en trappa ner till universitetets stolthet, det Augsburgska konstskåpet. Där spenderade jag nog en halvtimme med att titta på föremålen. Jag hittar något nytt varje gång jag är där. Det är ett underverk, och var också meningen att spegla den kända världen då, i början av 1600-talet. Förut stod det på rektors kansli och inte många fick se det.

Väl ute igen gick jag över gatan för att hälsa på några gamla kändisar, men först tittade jag på huset där göteborgarn slet sitt hår under juridikstudierna. Sedan träffade han mig och fick ännu större anledning att slita sitt hår!

Mellan Gustavianum och Oxenstiernska huset finns en annan boning nämligen domkyrkan. Med min lite morbida inställning till livet tycker jag att gravar och kyrkogårdar är bland det bättre på en sightseeingtur. Och nu ska jag visa en bild på en död man. Blunda om ni tycker det är otäckt!

Det här är Johan den III, men visst är han väl lik Kronblom på kökssoffan? Nu kan ni öppna ögonen igen!

Sedan gick jag och pratade lite med pappa hans och frågade om han inte tyckte det var jobbigt att ligga mellan två fruar. Inget svar, men han har väl pratat färdigt efter 500 år, kantänka. Men jag undrar faktiskt varför inte hela Vasafamiljen finns i samma kyrka. Erik ligger i Västerås och Karl i Strängnäs. Och stackars Karin Månsdotter ligger i Åbo! Ska man inte ha familjen samlad på ett ställe?

Hämtning av hund. Jag lämnade in en oljig och smutsig 11-åring och kunde ett par timmar senare hämta en pigg och yster ettåring. Åtminstone uppförde han sig så. Eller som Jennifer sa ”han har hållit bra.” Vadå, hållit bra. Min erfarenhet är att pudlar behåller barnasinnet hela livet! Väl hemma fann jag denna uppvaktning på trappan:

Årets skörd av vindruvor och en blomma som stod i en ytterkruka, som göteborgarn rotat fram ur trappskrubben. Något vintillverkande blir det nog inte, men jag undrar om man kan koka sylt på bären. Vindruvssylt?