Onsdag 24/8 2011 kl 20.00. Hartwall Arena, Helsingfors.
Hur det än är så är det roligt med bra platser. Jag brukar vara snabb på avtryckaren när det gäller Placido, men den här gången måste jag ha hunnit före finska säkerhetstjänsten... Vi satt ungefär fem meter från scenen på tredje stolsraden. Vi var där i god tid då vår vän också skulle gå, så vi åkte i hennes bil. Hon satt på ett annat ställe i arenan (stor som Läkerol Arena ungefär). Vi satt där i godan ro och tittade på folk när det kommer in en rödhårig torggumma och satte sig på första stolsraden. Jag ber ödmjukast om ursäkt, men inte är
Finlands president det mest eleganta men kan se! En söt flicka som säkerhetsvakt hade hon med sig in, resten stod väl i kulisserna. Inte för att jag vet hur det är med presidenter, men jag kan inte tänka mig att Sarkozy tex. smyger sig in utan att det uppmärksammas på minsta vis.
Den nacken tar man inte fel på eller hur?
Efter ytterligare ett par minuter kom det in en ytterst stilig dam och satte sig ett par platser från presidenten. Placidos fru, Marta. Med sig hade hon ett par släktingar till, barnbarn av åldern att döma.
Man kan tycka att efter att ha haft tummen i ögat på honom i 50 år eller mer att hon inte skulle behöva följa med jämnt, men det gör hon. Därför finns det heller inte minsta skandalunge om Placido, till skillnad mot Pavarotti. Eller det kanske det finns, men har man resurser går det att rensa bort det mesta från internet. Så ska man inte glömma att hon gav upp sin egen sångarkarriär för att främja Placidos, ett offer som verkligen har betalat sig!
Att se en opera med Placido är alltid en upplevelse och nästan alltid oerhört bra. En konsert är något helt annat. Vi har hört honom med flera kommande stjärnor som ännu är i början av sin karriär. Anna Netrebko en gång och i förrgår Virginia Tola. Ett sympatiskt drag att dela med sig av sin strålglans. Blandad kompott av zarzuelas, spanska sånger och arior. Tyvärr en del "Glada änkan" också. Tyska och Placido samsas inte!
Vad jag är ute efter på konserter är RÖSTEN. Hans timbre som inte liknar någon annans. Visst, Jussis frasering var enastående, men jag står gärna ut med lite spanskt läspande bara jag får värmen. Värmen som gör att man tror att han sjunger just för dig. (Ja, ok då. Jag förstår varför Marta följer med trots att han är över 70!)
Sedan hände något oplanerat. Under en duett ur Luisa Fernanda svänger Virginia Tola omkring med en svart sjal med långa fransar. Det skulle hon inte ha gjort. Fransarna fastnade i en hyska på insidan av Placidos smokingjacka. Där satt den, och Virginia med den. Publiken skrattade, Placido skrattade och Virginia försökte hysteriskt få loss sjalen. Att fullfölja en duett under sådana förhållanden är inte lätt! Till slut lossnade sjalen och Virginia kastade den lättad ifrån sig varvid dirigenten skulee visa sig artig och ta upp den. Hon ville inte ha tillbaka den just då. om man säger så! Konserten avslutades som vanligt med "Non puede ser" men det tog inte slut där. Jag kan nog säga att jag är en av de få personer som på nära håll har sett
Tarja Halonen stå upp och jubla! Var det någon som trodde hon var kapabel till det? Inte mindre än fem extranummer bjöd de på, med obligatorisk allsång till "Besame mucho". Då lyfte nästan taket. Till slut tog Placido konsertmästaren under armen och tog honom av scenen för att visa att nu var det definitivt slut.
Mitt betyg blir 8 av 10, en av de bättre konserter med Placido jag varit på.
Sedan skulle vi krångla oss ut från Hartwall Arena med bilen, men det är en annan historia!
(Under pausen var det förresten en dam som knackade mig i ryggen och talade länge och argt på finska med mig innan jag kunde flika in mitt "Excuse me, I don't speak Finnish". Måste lära mig vad det heter på finska till nästa gång. Hon var irriterad på min telefon som filmade och tog bilder. Jag lovade att låta bli, men det hjälpte säkert inte henne eftersom det filmades flitigt både till höger och vänster om mig)
http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren
Ett vanligt godisben som ni ser. Men här spaaras det på benen! Varje kväll ungefär vid Rapporttid hör vi ett buller från övervåningen. Då vet vi att det är Sixten som rotar fram sitt ben som han har gömt någonstans. Sedan rasar han nerför trappan som en elefant (skickligt av en mellanpudel) in vardagsrummet och upp i soffan med benet käckt i ena mungipan. Upp och ner igen ett par gånger, sedan brukar benbärandet vara färdigt för kvällen. Ända tills ikväll dvs. Antagligen har han sugit på det så länge att det har börjat mjukna lite för han upptäckte att det gick ju att äta också, inte bara bära omkring på! Och då blev det väldigt viktigt att inte släppa benet för en sekund en gång. Vid kvällspromenaden försökte jag tala allvar med honom och tyckte att han skulle lämna benet inomhus. Den blick han gav mig då sa: "Är du inte klok människa, då kan ju någon ta det!" SÅ. Kissning med ben i munnen gick bra. Avtagande av halsband funkade med lite lirkande runt benbiten. NU ligger han på sin plats och sover räv med det lilla som är kvar FÖR DET KAN JU TÄNKAS ATT NÅGON VILL STJÄLA DET UNDER NATTEN.
