Om Långören och att ses efter 37 år

…jaha, men hur är det då att träffas efter 37 år när ni bara har haft sporadisk kontakt? Jotack, vi tog vid där vi slutade senast! Lite koll har vi haft på varandra genom åren, så efter lite uppsnack om vad som hänt sen senast var det som om vi sågs igår. Det är märkligt detta, folk som man träffat i sin ungdom och umgåtts intensivt med kan aldrig bli främmande. Det finns såklart undantag, men de undantag jag har träffat har enbart utvecklats i positiv riktning!

Så. Efter att vi anlänt till hotellet skickade jag ett SMS till Erica och efter 10 min var hon på plats! I sin ungdom träffade hon göteborgarn också, så det var puss och kram där med. Göteborgarn skulle föreviga oss på bild med telefonen, så att jag skulle kunna skicka bilden till en annan kompis. Den bilden kan vi förbigå med tystnad. Man skulle aldrig kunna tro att hans pappa var fotograf… att det sen visade sig att min kompis sitter på Cypern med en telefon som inte kan ta emot MMS är en helt annan historia! Resultatet ni ser här är från kameran, jag kan inte säga att vi är till vår fördel där heller.

Vi hade planerat att äta middag på Långören (ja, jag inser förvirringen, men det finns ett Långören i Helsingfors också!), men det regnade så vi åt middag på anrika Hotell Kämp i stället. Mycket trevligt, och göteborgarn kunde prata lite juridik med Erica när jag tog rökpauser.

På onsdagen vaknade jag inte förrän ½12 finsk tid. Trött? Jamen jag var i alla fall utvilad när jag vaknade! Göteborgarn hade givit sig iväg på sitt och Erica var på jobbet. Vi bestämde att vi skulle träffas när hon kunde lösgöra sig. Jag flanerade omkring på stan och rädade Stockmanns Moooominavdelning. Sedan gick jag till Finlayson och köpte ett örngott och en väska med Moooominmotiv, vad annars? Mycket av min tid gick åt till att säga ”Excuse me, I don’t speak Finnish” eftersom jag ser ut som vilken finne som helst. Kunde med sorg konstatera att svenska språket i Helsingfors verkar vara på väg att helt försvinna. Engelska är vad som gäller. När shoppingen var avklarad satte jag mig på ett litet kafé i Esplanaden som serverade glass.

 En liten nostalgitripp blev det, eftersom Möwenpick var Ericas och mitt andra hem under ett år i Lausanne. När Erica sedan kom åkte vi till en restaurant vid vattnet, med utsikt över Långören.

Som ni ser är det en före detta fortifikation där Hotell Kämp numer har sommarrestaurang. Ja, ja nästa gång kanske. F.ö. ska Svenska Teatern ha premiär på ”Kristina från Duvemåla” nästa år. Det är ju ett tillfälle att komma tillbaka eftersom vi inte har sett den. Men innan dess ska vår finlandssvenska vän få uppleva tjusningen med Långören i Norduppland!

Igår hade vi rätt mycket tid innan planet till Sverige lyfte så vi gjorde ett besök på Ateneum. Alltid lika trevligt att återse gamla bekanta som Albert Edelfeldt och Helene Schjerfbeck.

Konserten? Det var väl därför vi åkte? Den måste få ett särskilt inlägg!

http://bloggkartan.se/registrera/13238/laangoeren